Kommitténs ordförande Per Nilsson presenterar sig själv och ger sin tolkning av utredningsuppdraget.

OM MIG

Jag föddes i Trollhättan och blev tidigt idrottstokig. Ibland var det organiserat sportande, men mycket ofta spontant med kompisarna. Mina föräldrar fick ständigt hämta hem mig från olika is-, gräs- och grusplaner.
Med tiden blev det mer och mer volleyboll, men det breda intresset för all sorts idrott och föreningsliv har jag kvar än i dag.

Triggad av ledsen pojke

När jag kom in på Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm gick en dröm i uppfyllelse. Under studietiden blev jag biten på utförsåkning och tennis. Båda sporterna är fortfarande viktiga för mig.
Jag blev också nyfiken på de pedagogiska frågorna inom idrotten. Jag minns särskilt när jag som ung och nyutexaminerad idrottslärare genade över en fotbollsplan på väg till gymnasieskolan där jag arbetade.
Vid sidan av planen satt en liten kille och grät. Jag frågade hur det var fatt. Pojken berättade att han hade friluftsdag och att han inte fick vara med och spela, trots att fröken hade lovat.
Den händelsen tog tag i mig. Jag frågade mig hur en utbildad pedagog kan hantera ett barn så okänsligt. Händelsen triggade mitt intresse för ledarskap. Jag blev nyfiken på vad som utmärker en bra ledare.

Vinna eller ha kul

Under volleybolltiden fick jag frågan om jag ville ta hand om en grupp unga spelare. ”Du verkar lämplig”, fick jag höra och jag ville gärna testa om det var sant.
Jag funderade på hur man hanterar de två krafterna som ofta står emot varandra: viljan att låta bästa laget spela för att vinna, samt ambitionen att så många som möjligt ska tycka att det är roligt att idrotta även om de inte tillhör de bästa.
Som idrottslärare på låg- och mellanstadiet försökte jag se olika perspektiv och förstå hur motivation fungerar. Jag såg barnens glädje när de var fysiskt aktiva och ville klura ut vad man kan göra för att öka den glädjen och behålla lusten att röra sig och idrotta.

Större förståelse

Genom att lära känna många enskilda individer fick jag så småningom en bättre förståelse för hur olika alla människor känner för fysisk aktivitet.
En dag stötte jag på min gamla lärare, Lars Magnus Engström. Han tyckte att jag skulle komma tillbaka till GIH och plugga pedagogik.
Det ledde till jag blev doktor, docent och professor i pedagogik. Jag skrev en avhandling om fotbollen som kulturmiljö och forskade kring hur identiteter bildas under det vi kallar ”den fria tiden”.

Pappa och forskare

När jag fick barn och mina två söner började spela fotboll blev jag tränare i deras klubb, Älvsjö AIK.
Jag är fortfarande engagerad i Stockholmsfotbollen, men har kvar mitt intresse för den spontana idrotten och vad människor gör på sin fria tid.
Nyfikenhet har lett mig till friluftslivets organisationer – ett tag var jag ordförande i Regeringens friluftsråd – men också in på nya forskningsområden.
När tidsandan i början av 2000-talet blev mer individualiserad, kroppen en större del av identiteten och livsstilen ett sätt att visa vem man är, började jag forska kring Kroppen i samtiden.

Generaldirektören som längtade tillbaka

Jag hade länge tyckt att den akademiska världen var spännande. När jag fick frågan av Eskil Franck, rektor på Lärarhögskolan i Stockholm, om jag ville bli prefekt för en ny institution, tackade jag ja utan att riktigt förstå vad jag gav mig in på. Efter avslutat uppdrag drygt två år senare blev jag rektor på GIH.
Efter två år överraskade jag mig själv genom att lämna GIH för att bli generaldirektör på Ungdomsstyrelsen. Jag stannade där i 9 år. Meningen var nog att jag därefter skulle ta över en annan myndighet, men det fanns ingen som jag tyckte passade mig.
I stället blev jag rektor och vd för Ersta Sköndals Bräcke högskola. Där ledde jag ett omställningsarbete i fem år, innan GIH hörde av sig igen. Jag ville verkligen komma tillbaka. Att så blev fallet har fyllt mig med glädje varje dag sedan dess.

En ny läroperiod

Under åren på Ungdomsstyrelsen och Ersta hade jag två utvecklande sidouppdrag, dels som ordförande för Centrum för idrottsforskning, dels som ordförande i styrelsen för Norges idrottshögskola.
Jag fick både ta del av de senaste vetenskapliga rönen och i 8 år följa NIH:s resa mot att bli ledande i världen, samtidigt som jag på nära håll kunde se den norska befolkningens förhållningssätt till idrott i bred bemärkelse: att gå på tur, något som betyder mycket för folkhälsan.
Tack vare mina uppdrag kom jag även i kontakt med det av vår egen Regering tillsatta Rörelsenätverket, en referensgrupp vid införandet av 100 nya timmar i ämnet idrott och hälsa i årskurserna 6 – 9. Den kontakten har jag god nytta av nu.

Vill gärna vara med

Jag tar gärna långa promenader på morgnar och kvällar med vår Prazsky Krysarik, en stor hund i en liten kropp – pigg, aktiv och glad.

När socialminister Lena Hallengren frågade om jag ville leda utredningen blev jag överraskad, men det kändes lite grann som en plikt mot min bakgrund att tacka ja.
Och så klart blev jag glad!
Här ges jag en chans att få engagera mig på ett område som präglat mitt liv: fysisk aktivitet i bred mening, inklusive all den komplexitet som ingår i begreppen idrott, motion och folkhälsa.
Hur inspirera människor långt från idrottens värld till att röra sig varje dag och tycka om det (eller åtminstone se det på samma sätt som tandborstning)?
Om någon tror att jag på något sätt kan bidra till att människor känner glädje av sin kropp i rörelse, då vill jag gärna vara med.

OM UPPDRAGET

I det direktiv som styr utredningens arbete kan jag se ett antal utmaningar:

1  Den ojämlika hälsan

Den sociala bakgrunden påverkar folkhälsan. Det kan skilja 8 år i förväntad livslängd beroende på vilken social bakgrund man har, d v s åtta födelsedagar för en själv, för barn och barnbarn.

2 Stillasittandets sponsring

Starka kommersiella krafter bidrar till den enskildes levnadsvanor, t ex att sitta still, i stället för att röra på sig.

3 Vanor och inkörda strukturer

Stadsbyggnadsfrågor. Sättet vi byggt samhället på under en längre tid har gett oss invanda strukturer och livsstilsmönster.

4 Problembeskrivningen

Många undrar vad problemet är. Vi lever ju allt längre.
Hur förklarar vi lättfattligt att det handlar om två olika saker? Å ena sidan om värdet med en förbättrad sjukvård, å andra sidan om att minska livsstilssjukdomar och personliga stigman för hur man ska levea, må och se ut.

5 Förväntningarna och vad som är möjligt

Hur ska vi konkret gå tillväga för att stimulera alla människor, gammal och ung, att följa WHO:s rekommendationer? Är det möjligt att förvänta sig att var och en ska uppnå 60 minuters fysisk aktivitet per dag (Länk till WHO/Folkhälsomyndigheten)? Men kom ihåg, varje steg är viktigt och värdefullt.

6 Samarbetet

Vårt svenska samhälle är uppbyggt på en självständighet som genererar kraft och energi och tillåter variationer efter lokala förhållanden, men det skapar också utmaningar för samordningen mellan organisationer och nivåer. Hur kan staten fungera bra tillsammans med självständiga regioner, kommuner och civilsamhällesorganisationer, utan att man fråntar varandras kärnuppgifter och ansvar?

Viktigast

Jag ser samordning kring folkhälsa som utredningens främsta uppgift.

Utredningen kan förhoppningsvis, från vår ganska fria position, hjälpa Sverige att finna arbetsformer som gör att olika aktörers aktiviteter hakar i varandra och tillsammans blir effektiva, så att fler människor finner glädje i att röra sig.

Jag tänker att aktörer stimulerar varandra med goda exempel på hur fysisk aktivitet på olika sätt underlättas genom samarbeten. Även om man inte har motion som intresse kan fysisk aktivitet bli en del av varje människas vardag. Därför är det nödvändigt att nå alla stora livsarenor: familjen, skolan, arbetet, vården och fritiden.

Tillsammans – och på ett attraktivt och icke dömande sätt – stärker vi signalen att det är viktigt och enkelt att hitta nya levnadsvanor.
När utredningen avslutar sitt arbete om två år, gör vi detta med ett antal förslag till Regeringen

Hur?

Vi ser etablerade organisationer som samarbetspartners och vill smida nya länkar mellan stat, region, kommun, civilsamhälle och näringsliv som gör att man kan understödja varandra löpande.

Vi har också satt ihop en ny expertgrupp från departementen.

Önskvärt är ett vetenskapligt koncensus om vad den mänskliga kroppen behöver och mår bra av. Om vi lyckas formulera att budskap vi kan samlas bakom, kommer det hjälpa oss alla att gå åt samma håll och tillsammans få till en förändring.

Vi ska aldrig moralisera, snarare fira varje steg mot mer fysisk aktivitet och varje gott exempel.

Pandemin har gjort att vi rör oss både mer och mindre
En av pandemins troliga effekter är att den ökat vårt stillasittande, särskilt bland redan aktiva. Förklaringar kan t ex vara färre promenader och cykelturer till och från jobbet, att man är mer rörlig på sin arbetsplats än hemma, samt att barn och ungas idrottsintresse riskerar att brytas. Det har också varit svårare att delta i organiserad verksamhet som vuxen.

Men det finns också hoppfulla konsekvenser. Det verkar som om tidigare inaktiva personer lockats till att börja röra på sig lite mer, och det är förstås fantastiskt bra.

Vi har fått upp ögonen för den fysiska aktivitetens betydelse, rest oss och gått ut. Fler ägnar sig åt friluftsliv. Där har vi något att bygga vidare på.

Pandemins långsiktiga möjlighet

Coronapandemin har också uppmärksammat oss på det vi skulle kunna kalla ”den tysta pandemin”, d v s den i flera decennier pågående, långsamma försämringen av vårt mående kopplat till ohälsosamma levnadsvanor.

Att övervikt, högt blodtryck och dålig kondition visat sig vara riskfaktorer vid Covid 19 har satt fokus på livsstil och behovet av ett preventivt synsätt kring hälsa.

De stora vinsterna

Allt tyder på att det är möjligt för såväl samhälle som näringsliv att räkna hem förebyggande åtgärder. Men gladast skulle vi alla bli av att se ett minskat mänskligt lidande och ökad livsglädje. De stora vinsterna av bättre hälsa tillfaller ju framför allt den enskilda människan som minskar riskerna för att bli allvarligt sjuk och ökar chanserna att lägga till både levnadsår och fler friska år.

Strategi x 3

Jag gillar att WHO nu betonar att varje steg räknas. Det betyder att själva vägen mot målet är lika viktig som målet i sig. Den attityden sympatiserar jag med. De största hälsovinsterna görs när någon tar steget från helt stillasittande till att bli bara lite mer aktiv.

Slutligen några trossatser:

• Med kunskap och inspiration förändrar vi Sverige.
• Tillsammans når vi längre än var för sig.
• Vi firar varje steg framåt.

Till alla som vill göra något: Nu är det dags!